Så nära men så långt bort

För ett år sedan hade jag ett samtal med min bror som fortfarande inte har avslutats.

Min storebror bor 2,5 mil från mig men lever i en helt annan värld än min känns det som.
Han är singel och har varit det ett bra tag, han har inga barn och vi ses inte så ofta som jag skull vilja.

Vår familj har inte så starka band till varandra av olika orsaker. Men jag önskar att vi kunde stärka dessa och ses lite oftare och inte endast när någon fyller år. Utan spontanträffas och äta en enkel vardagsmiddag eller liknande.

Samtalet för ett år sedan handlade om att jag anser att han inte anstränger sig och tar del av sina syskonbarns liv. Han visar sig bara när någon fyller år. Jag vill att mina barn ska ha en bra relation till sin morbror, det ska vara någon de kan vända sig till om det är något de vill prata om som de inte vill prata med oss om. Det ska vara någon de känner sig trygg med och som vi känner oss trygga med.

Men min bror tycker att vi bor för långt ut "på landet" och orkar inte komma till oss. Tyvärr bor han i en liten lägenhet och bjuder aldrig hem oss dit heller. Mina barn har aldrig varit där!
Det tar honom 45 min med buss hem till oss (han har varken bil eller körkort) men det tycker han är för långt och för krångligt...

Till saken hör även att min man kanske inte har det bästa förtroendet för min bror. Men min brors beteende förbättrar inte den relationen.

Nu får jag höra att min bror åker längre ut i skärgården med jämna mellanrum för att hälsa på en kompis och hans familj.

Men åka 2,5 mil till sin syster, det orkar han inte!

Jag tror att jag snart måste "ta tjuren vid hornen" och avsluta det där samtalet hur jobbigt det än må bli!

Andra bloggar om familj, relationer, syskon