Min fina lillkille

Det började på eftermiddagen den 19 maj 2003. Jag kände mig extra sur och grinig efter att ha gått 6 dagar över tiden. Jag var så sur och otrevlig att jag till och med bad kökstanten på dagis att dra åt skogen när hon påpekade att bebisen ännu inte kommit.

Maken kom hem sent och hjälpte mig att få storkillen i säng. Sen bad jag honom massera min fötter för jag hade ett så jobbit "sendrag". Han tog i för glatta livet och jag bad honom ta i hårdare och då plötsligt hände det. Första värken kom. Då var klockan åtta på kvällen.

Sen gick det i en rasande fart. De blev tätare och tätare. Jag hängde över skötbordet och andades och försökte "rulla höfterna". Vi försökte sätta på tens-apparaten, men den slängde jag bort lika fort som den kom på, den var bara irriterande.

Vi ringde makens föräldrar som kom över till oss för att vara hemma med storkillen och vi ringde förlossningen. Jo vi var välkomna in.

Resan in var jobbig, maken fick ta det mycket lugnt när det var värkar och gasa där emellan.

Vi kom in vid 11 tiden och då var jag öppen fyra centimeter. Väl inne på rummet så tog jag hjälp av den kära gamla vännen lustgasen. Men vi andades igenom värkarna tillsammans och maken påminde mig om vad vi lärt oss på profylaxkursen.

Barnmorskan vi hade var helt underbar. Det var en lugn kväll så hon hade verkligen tid för oss och hon hade läst igenom mitt brev och följde mina önskemål, men kom med bra förslag själv och stämde av med oss hela tiden. Vi var ett team!

Men sen blev det för jobbigt. Jag bad tillslut om en epidural och kände mig plötsligt väldigt misslyckad. Då var jag öppen sex centimeter. Jag ville inte ha någon eftersom det gått så fel förra gången.

När väl narkosläkaren kom in så fick jag en värk som varade under nästan 20 min (kändes det som iallfall). Då frågade han vad han gjorde där, hon ska ju krysta snart sa han.
Det visade sig att jag öppnats de sista fyra centimetrarna på bara 40 minuter!

När bebisen skulle krystas ut så använde sig barnmorskan av handdukar som var blöta med varmtvatten för att minska smärtan från "the ring of fire". Det var helt toppen. Jag kunde krysta och hade kolla på läget, smärtan höll jag borta med hjälp av lustgasen och de varma handdukarna.

Sen helt plötsligt, kl 01,46 den 200 maj, kom han fram, min fina lillkille! Totalt hade det endast tagit 5 timmar och 45 minuter sen första värken. Och jag fick min efterlängtade revansch från storkillens jobbiga entré i denna värld. Jag sprack ingenting och var snabbt uppe på benen.

Nu har denna lillkille blivit ett år äldre. Han är en härligt typisk 6-åring som testar alla gränser som finns. Han är en väldigt modig och orädd liten gosse som älskar sin storebror. Och vi älskar honom!


Andra bloggar om barn, födelsedag, förlossning,