Så här ligger det till

När någon frågar om jag mår bra, lägger jag ofta till med ett litet leende och säger att allt är bra.

Så gör jag för ofta! Jag ljuger för mig själv och jag ljuger för andra.
I själva verket mår jag inte bra. Det är för mycket måsten.

Makens schema den senaste tiden har gjort att jag har fått tagit allt i hemmet känns det som. Iallafall när det kommer till logistiken med barnen och det är en hel del...

Detta har gjort att jag inte har kunnat göra det jag vill. Jag kan inte träna, gå en promenad med grannen eller liknande.

På jobbet har jag roliga arbetsuppgifter och trevliga arbetskamrater. Men jag sitter mycket ensam. För tre år sen jobbade jag på ett kontor med upp mot 200 medarbetare. Det är ganska stor skillnad mot nu då vi endast är fyra här (om alla är inne och inte ute på möten och liknande).

Efter att maken har pluggat i två år så ska jag nu även vänja mig vid hans nya yrke med allt vad det innebär. Att inte veta om han verkligen kan sluta kl 17 när passet slutar eller om han är på något viktigt larm och det dröjer. Jag kan alltså inte planera in något med säkerhet för han kanske inte kommer hem i tid.

För ett par år sedan gick jag in i väggen. Hårt! Hade svår panikångest och mådde inte bra. Efter en tid hemma och med hjälp av KBT-terapi så kunde jag klara av vardagen. Bland det första en kurator sa till mig var att man kunde se på min tillvaro som ett badkar. Det tömdes bara och fylldes aldrig på.

Det är så det är nu, badkaret börjar bli väldigt tomt och jag måste fylla på!

Men vart ska jag börja?

Andra bloggar om nedstämdhet, ångest, vardagspussel, familjeliv, polis, polishustru, jobb, kollegor,